Har jag gjort dem illa, med eller utan deras vetskap?

Har jag av feghet eller lättja underlåtit att visa dem omsorg?

Har jag önskat ont över någon?

Har jag låtit egna intressen gå före andras väl?

Har jag låtit någon bli lidande genom min själviskhet, mina krav?

Gör jag livet lättare eller tyngre för min omgivning?

Har jag varit hänsynslös, i affärer, i det sexuella, i andra sammanhang?

Har lusten att äga saker varit viktigare för mig än mina relationer till människor?

Är pengar och status viktigare för mig än andras behov, än min egen själ?

Har jag varit en Jesu lärjunge eller har jag valt den bekvämaste lösningen?

Har jag ställt högre krav på andra än på mig själv?

Har jag ältat oförrätter, verkliga eller inbillade?

Har jag förlåtit?

Har jag bett om förlåtelse?

Har jag vanvårdat eller skadat mig själv eller andra till kropp eller själ?

På vilka punkter har jag undvikit att ta itu med mig själv?

Har jag gjort mig beroende av tobak, droger, alkohol?

Är jag oärlig, tjatig, grälsjuk, stingslig, ovillig?

Har jag givit mig hän åt orena tankar och handlingar?

Har jag glömt att min kropp är den helige Andes tempel?

Har bönen och det andliga livet fått tillräcklig plats i mitt liv?

Har jag tyckt mig vara bättre än andra?

Har jag försökt förstå och urskulda i möjligaste mån?

Har jag i onödan talat illa om andra?

Har jag låtit bli att ta andra i försvar så som jag själv skulle vilja bli försvarad?

Har jag tryckt ner någon i stället för att uppmuntra?

Har jag dömt människor efter deras yttre?

Vad har jag gjort eller försummat för att stärka min tro och växa i den?

Håller min insikt i tron jämna steg med min allmänbildning?

Vad gör jag för att visa min kärlek till Gud?

Har jag hängett mig åt modlöshet i stället för att be och hoppas på Gud?

Har jag låtit mig nedslås av egen svaghet, andras fel eller kyrkans brister i stället för att lita på Guds kraft?

Har jag försummat min församling?

Har jag glömt att söndagen är Herrens dag?

Tackar jag Gud i alla livets skiften, ger jag Gud äran?

Hur nalkas jag försoningens sakrament?

Inser jag att Gud har ett anspråk på mig, att han har rätt att säga till mig: "Du skall"? Eller söker jag bara att bli förstådd?

Vägrar jag att växa?

Bidrar jag med mitt sätt att tänka och leva till att sudda ut gränserna mellan rätt och fel, sanning och lögn, i samhället och kyrkan, genom att alltid psykologisera bort ansvaret och därmed omyndigförklara människan?

Bidrar jag till attityden att ingenting egentligen spelar så stor roll?

Tänker jag på mitt ansvar inför evigheten?

Går jag till bikt av uppriktig längtan efter andlig rening, omvändelse och förnyelse av mitt liv, så att jag kommer närmare Gud? Eller betraktar jag bikten snarast som en börda, plikt eller formalitet som måste uppfyllas (kanske så sällan som möjligt)?

Vill jag kanske bara ha Guds godkännande av min medelmåttighet?

Har jag i min förra bikt glömt bort allvarliga synder eller tigit om dem?

Har jag fullgjort den föreskrivna boten?

Har jag gottgjort den skada jag eventuellt har vållat (återställt det stulna, försökt gottgöra förtal, etc)?

Har jag gjort allvar av föresatsen att inte mera synda?

Kan man verkligen säga att jag älskar och fruktar Gud över allt annat, i avsikt och handling, så att mitt personliga program är att leva efter hans bud?

Älskar jag honom som min himmelske Fader?

Är det honom jag söker i allt jag gör? Eller är jag mest upptagen eller intresserad av mina egna bekymmer?

Tar jag min tillflykt till honom i svårigheter, tvivel och modlöshet? Eller trivs jag med min självömkan?

Tackar jag för vad jag är och vad jag fått?

Betraktar jag livet som en gåva och en nåd som skall tas emot med öppna armar, eller snarare som ett bankkonto på vilket jag gör mina insättningar och har rättighet att få ut så mycket ränta som möjligt i form av hälsa, tillfredsställelse, njutning, pengar, status, inflytande?

Vill jag krampaktigt kontrollera och planera allt (till och med livets början och slut), eller är jag öppen för överraskningar, oväntade glädjeämnen eller utmaningar, som försynen håller i beredskap?

Ser jag detta livet som ett förstadium till det eviga livet? Och prövningarna som ett led i min fostran, min "utbildning till människa"?

Hur stark är min tro på Gud, han som talar till oss genom Jesus Kristus?

Har jag hållit fast vid kyrkans lära utan att vackla?

Har jag alls ägnat tid åt att fördjupa min tro genom att lyssna till och läsa Guds ord?

Har jag försökt att hålla mina kunskaper om den katolska tron på samma nivå som min allmänbildning?

Har jag inför andra bekänt min tro på Gud och kyrkan, eller skäms jag snarare för den?

Är min tro bara en privatsak, som jag vill låtsas om så lite som möjligt?

Har jag bett varje morgon och varje kväll?

Försummar jag förbönen?

Lyfter jag mitt hjärta upp till Gud i ordlös bön någon gång under dagens lopp?

Är min bön ett uppriktigt samtal med Gud eller mest en mekanisk handling?

Frambär jag mitt arbete, min glädje och mina bekymmer som en offergåva åt Herren?

Tar jag min tillflykt till honom i frestelsen?

Misstror jag hans förmåga och vilja att bära och hjälpa mig?

Har jag vördnad och respekt för Guds namn, eller missbrukar och vanhelgar jag det?

Firar jag söndagen som Herrens dag?

Deltar jag aktivt, med vördnad och med uppmärksamhet, varje söndag och påbjuden festdag i kyrkans liturgiska bön, framför allt i mässan?

Har jag kanske egentligen andra gudar åt vilka jag ägnar mina bästa krafter, dvs. saker som lockar mig och som jag litar på mera än Gud, till exempel pengar, horoskop, spiritism eller andra vidskepelser?

Vad skulle en utomstående iakttagare säga om min behandling av andra?

Älskar jag verkligen min nästa, eller använder jag mina bröder och systrar som medel för mina egna syften?

Har jag vållat anstöt hos någon med vad jag sagt eller gjort?

Betraktar jag mig som domare av andra, som skall betygsättas av mig (Väl godkänd, Godkänd, Underkänd)?

Har jag visat tålamod, vänlighet, ömhet och verklig kärlek inom min familj?

Har jag berett de andra glädje? Har jag tänkt på deras bästa?

Har jag – som barn – lytt mina föräldrar, hedrat dem, och hjälpt dem i deras andliga och materiella behov?

Försummar jag mina gamla och ensamma föräldrar?

Har jag – som förälder – tänkt på mina barns kristna uppfostran?

Förstår jag att mitt eget exempel är det effektivaste medlet att uppmuntra barnen till (eller avskräcka dem från) ett liv som levande kristen?

Har jag hånat eller slagit mina barn?

Har jag fått dem att tappa modet och självförtroendet?

Har jag missbrukat min föräldraauktoritet på annat sätt?

Låter jag mitt barn känna att det står i vägen för mitt självförverkligande?

Betraktar jag mitt yrke och min fritid som viktigare än min uppgift som förälder?

Har jag varit absolut trogen i mitt äktenskap, i tanke och handling?

Betraktar jag mitt och andras äktenskap som något Gud har sammanfogat, som en del av hans plan med skapelsen? Eller ser jag det bara som ett praktiskt arrangemang tills vidare mellan två personer som passar för varandra?

Har jag uppfyllt mitt äktenskapslöfte att älska och ära min make eller maka i lust och nöd, alltså också i äktenskapets svåra stunder?

Älskar jag min make (maka) för vad han (hon) är eller för vad jag vill få ut av honom (henne)?

Utnyttjar jag min make (maka) som medel för mina syften eller mina psykiska och fysiska behov?

Låter jag det sexuella samlivet uttrycka självutgivande, ömhet, osjälviskhet och omtanke?

Fantiserar jag om en frihet till lågpris: utan bindningar, beroende och personligt ansvar?

Betraktar jag de barn Gud kan vilja ge oss som ett hinder, ett streck i räkningen, eller som den värdefullaste gåva som finns, värd stora uppoffringar om nödvändigt?

Har jag skänkt något till de nödlidande, eller tänker jag bara på egna behov?

Bidrar jag genom mina attityder till ett klimat av vänlighet och omsorg om invandrare, handikappade, gamla, avvikande, människor av andra raser, andra åsikter och annan tro än jag själv?

Har jag respekterat varje människas värdighet som Guds okränkbara avbild (även de obegåvade, besvärliga och asociala, alkoholister och narkomaner, de förståndshandikappade, de improduktiva, de ofödda, de obotligt sjuka)?

Förverkligar jag kallelsen jag fick genom konfirmationen, att vittna om Kristus, att "sprida en doft av Kristus" i världen?

Bidrar jag efter bästa förmåga till att Kristus blir känd bland nya människor?

Är jag en tillgång eller en belastning för kyrkans goda namn?

Bidrar jag till kyrkans behov, ekonomiskt, med min tid, mina idéer och talanger?

Ber jag för kyrkan, för min församling, för dem som deltar i samma gudstjänst?

Ber jag för de kristnas enhet, för missionen, för freden och rättvisan världen över?

Ber jag för kyrkans tjänare? Eller nöjer jag mig med att kritisera dem (som kanske är förhindrade att försvara sig på grund av sin tystnadsplikt)?

Vill jag bidra till att skapa ett samhälle som är bättre för nästa generation?

För minoriteter, flyktingar och förföljda? Eller bryr jag mig bara om min egen lilla värld?

Kan jag ärligt säga att mitt sätt att leva har varit ett bidrag till rättvisan, ärligheten, den goda andan och harmonin i vår värld?

Är jag medveten om att världen, jorden och miljön är Guds skapelse, som jag har ansvar för? Smutsar jag ner i naturen?

Är jag trogen i det lilla, i arbetet, gentemot mina uppdragsgivare, som medborgare?

Är jag absolut ärlig i ekonomiska ting?

Betraktar jag mitt arbete som ett sätt att tjäna andra människor, att delta i ett meningsfullt sammanhang, att tillsammans bidra till Guds rikes byggnad? Eller bara som ett nödvändigt ont, en språngbräda att göra karriär, bli känd och viktig, få högre inkomst?

Har jag tänkt på att jag medarbetar i skapelsen, som Guds verktyg?

Är jag hederlig i arbetet?

Gör jag det jag har betalt för?

Ger jag rimlig ersättning för andras arbete?

Utför jag alltid det jag lovat?

Vill jag göra arbetet så omsorgsfullt och kvalificerat som möjligt, med berättigad yrkesstolthet? Eller fuskar jag?

Visar jag respekt för samhällets tjänare när de gör sin plikt – de ansvariga, politikerna, myndigheterna, poliser, ordnings- och parkeringsvakter?

Ber jag för vårt lands ledning, statschefen, statsministern, regeringen, riksdagsledamöterna, lokalpolitikerna i deras ofta otacksamma uppgift? Eller betraktar jag dem som lovligt byte för mitt förakt, som om jag själv stod utanför eller ovanför samhällsgemenskapen?

Är jag villig att själv ta ansvar för politiken och för ett bättre samhälle?

Betraktar jag politiken som en tjänst åt andra eller bara som en möjlighet till karriär, makt och inflytande över andra?

Accepterar jag korruption och politikerförakt som något naturligt och ofrånkomligt?

Om jag själv har ansvar eller utövar makt: gör jag det då som en tjänst eller som ett sätt att manipulera andra?

Missbrukar jag makten?

Gör den mig blind för de enkla människorna och deras behov?

Håller jag mig alltid till sanningen?

Håller jag mina löften?

Har jag skadat någon med lögner, förtal, hånfulla ord, förhastade omdömen?

Har jag avslöjat förtroenden?

Har jag skrivit falska intyg?

Finner jag nöje i att berätta om andras olyckor eller svagheter?

Tänker jag på att jag skall avlägga räkenskap för "varje onyttigt ord" (Matt. 12:36)?

Hur mycket mer då inte tomt prat och elakheter?

Tänker jag på att det jag säger skall bygga upp och inte riva ner?

Hur umgås jag med massmedierna?

Har jag skadat någon, medvetet eller genom slarv?

Utsatt någon för livsfara, i trafiken, i yrkesutövningen, i upprörda situationer?

Har jag kört bil berusad?

Har jag skadat någons rykte och goda namn?

Har jag rått någon till abort eller själv gjort eller medverkat vid abort?

Visar jag hat mot någon?

Har jag allvarligt funderat på självmord eller försökt ta livet av mig?

Gör jag allt i min makt för att komma över ovänskap, gräl, häftighet, vrede, småsinthet, dåligt humör?

Tycker jag om att plåga andra, i handlingar eller med små pikar?

Har jag någonsin medvetet försummat att vittna till någons förmån?

Har jag av feghet låtit bli att försvara andra mot angrepp till kropp eller själ?

Har jag plågat djur?

Har jag skadat andras egendom, stulit, snattat i affärer eller lagt beslag på saker som andra förlorat?

Har jag samvetsgrant återställt det jag lånat?

När jag själv utsätts för orättvisa, är jag då öppen för fred och försoning för Kristi skull?

Har jag strävat efter att förlåta, eller hyser jag fortfarande agg och hämndbegär?

Är jag inkrökt i mig själv och mina egna olyckor?

Vad vill jag egentligen med mitt liv?

Ser jag människan främst som Guds avbild och partner, eller mest som en maskin med biologiska och psykologiska behov som skall tillfredsställas?

Strävar jag efter fördjupning eller nöjer jag mig med ytlighet och medelmåttighet?

Vill jag komma vidare i min andliga utveckling genom ett personligt böneliv, meditation, andlig läsning, mottagandet av kyrkans sakrament och frivillig självdisciplin?

Förstår jag att bara den som lärt sig säga "nej" kan mena något med sitt "ja"?

Är jag fast besluten att lägga band på mina personliga svagheter, mina hemliga brister och onda böjelser, som avund, kärlekslöshet mot de närmaste, måttlöshet i alkohol eller tobak, droger, ett egoistiskt sexliv?

Anser jag mig bättre än andra och betraktar dem med överlägsenhet?

Är jag mycket känslig när jag blir illa behandlad men utan inlevelse i andras svårigheter?

Vill jag dominera över andra, öppet eller med förfinade metoder?

Hur använder jag min tid, mina krafter, mina talanger?

Använder jag dessa gåvor till Guds ära och goda gärningar?

Är jag arbetsnarkoman, på bekostnad av mina krafter och mitt familjeliv?

Är jag lat eller slösar bort tiden?

Är jag närvarande i nuet, eller drömmer jag mest om det förflutna eller framtiden och uppskjuter att ta ansvar för nuet?

Accepterar jag med tålamod och hopp livets ofrånkomliga sorger och motgångar?

Ser jag motgångarna som en utmaning, ett Guds försök att säga mig något, eller betraktar jag mig bara som offer för orättvisa omständigheter?

Bereder jag mig på min död, som om den kunde inträffa i dag?

Tänker jag på min död som en övergång till det eviga livet tillsammans med Kristus?

Hur har jag efterlevt kyrkans bud om fasta och abstinens under fastetiden?

Bryr jag mig om budet om återhållsamhet med mat och njutningar på fredagarna?

Har jag hållit fastan och abstinensen på Askonsdagen och Långfredagen?

Betraktar jag kroppen – min egen och andras – med den vördnad som tillkommer den helige Andes tempel?

Tänker jag på att kroppen är kallad till uppståndelsen, ett tecken på Guds absolut trogna kärlek, platsen där jag möter Gud, världen och de andra, det viktigaste uttrycket för vad jag är och vill? Eller ser jag den bara som objekt för min planering, som medel för tillfredsställelse och välbefinnande?

Bejakar jag Jesu ord att sexuallivets plats är äktenskapet? Att det är en del av ett sakrament? Eller har jag banaliserat det, växlat ner det i småmynt?

Bevakar jag mina blickar?

Finner jag nöje i tvetydigt tal och uppträdande, att flörta, utmana, testa min attraktivitet?

Respekterar jag andras kroppsliga integritet?

Är jag på jakt efter tillfälliga förbindelser?

Har jag gett vika för mina onda böjelser?

Har jag ägnat mig åt pornografi och annat som strider mot kroppens helighet och min mänskliga värdighet?

Har jag genom eget exempel fått andra att synda?

Bidrar jag till ett klimat av renhet och inre frid?

Mår jag illa därför att jag egentligen lever mot mitt samvete, av slöhet, feghet eller hyckleri?

Har jag alltid strävat att handla rätt, i den frihet till vilken Kristus har befriat mig, eller föredrar jag att resignera inför mina svagheter?